Atari 520ST

Runt mig började folk jag kände att skaffa Amiga 500. I vanlig anda saknade jag medel att själv införskaffa en. På något vis, jag minns inte hur, lyckades jag ändå få ihop alla de tusenlappar som krävdes. Med stålar på fickan fick jag med mig farsan till datorbutiken. Det var givetvis inte som stöd för tekniksnacket eftersom han inte begrep ett skvatt om datorer, utan mer för att få hem prylarna.

Äntligen skulle jag få min alldeles egna Amiga …

Jag kom hem med en Atari 520ST.

Jag hade sett modellen, kände vagt till den, men det var exakt ingen i min vänskapskrets som hade en. Ändå lyckades säljaren kränga på mig en med något slags rosaskimrande budskap att det var grejornas grej. The shit. The cream of the crop och allt det där.

Det där blev ett köp som kostade mig inte bara pengar utan även värdighet bland polare och år med stämpeln som en outsider. Antingen var man kvar med C64 eller så köpte man Amiga. Punkt. Det är lite som att jag hade gått vilse bland hårdrockare och syntare och valt dansband som favoritgenre.

Egentligen var väl inte maskinen på något vis sämre, men medan mina vänner mer eller mindre badade i disketter som delades på skolgården satt jag där med min lilla låda innehållande kanske tjugo mer eller mindre efterblivna titlar som ingen annan snackade om. De få jag hade, köptes genom gula tidningen eller kom som demotitel med något magasin. Jag kan inte nu när jag sitter och skriver komma på ett enda spel från den perioden.

Det jag däremot minns är att jag på något sätt fick tag i en utvecklarsvit av något slag. Minns inte alls vad den hette, men den väckte min nyfikenhet. Jag hade ingen dokumentation, men lyckades jaga rätt på en representant i Sverige som jag kontaktade. Personen i andra änden var väl måttligt imponerad av att en snorunge hade kommit över deras svindyra enterpriselösning. En snorunge som dessutom hade mage att ringa upp dem för att be om hjälp. Han sansade sig dock efter sin svada av påpekanden om både det ena och det andra och såg till att jag fick tag i en manual för några hundralappar.

Jag hade vid flera tillfällen försökt sälja riggen, men utan framgång. Strax efter att den där manualen levererats fick jag dock napp på den lokala musikaffären. Det var ingen lysande affär för någon av oss. Jag fick ganska lite betalt och den där stackars Atarin stod i åratal på en av deras hyllor och samlade damm. Ska jag gissa skrev de av datorn som förlust och kasserade den. Oavsett vilket kunde jag nu äntligen ta klivet till Amiga …

/t

(I bakgrunden spelas Florence + the Machine)

Populära inlägg i den här bloggen

The greatest and best store in the world ... Tribute

Likt en vind som sveper över ett kargt landskap spred sig ryktet över skolgården. En ny datoraffär hade öppnat i grannskapet. Till priset av missad kunskap satt vi som på nålar och väntade ut den sista lektionen. Tankarna vandrade och var någon helt annanstans än i det periodiska systemets tabell. I långa steg for vi nedför trappan, skyndade ut genom dörren till skolgården och vidare mot våra cyklar. Adressen var inte mer än fyra-, max femhundra meter bort, men vi trampade ändå som besatta för att korta väntan på att få kliva in. Med ett tiotal meter kvar förberedde vi oss för avstigningen genom att häva ena benet över sadeln och fortsätta den sista sträckan stående på en pedal, redo att hoppa av. Cyklarna slängdes helt utan hänsyn till omvärlden i en hög på trottoaren. Metall och kedjor rasslade som i en fånghåla. Vi rusade fram till den anonyma dörren och greppade tag i handtaget. Låst. Vi prövade igen för säkerhets skull, men med samma resultat. Vi kupade händerna runt våra ansikten...
Läs mer

Sega Master System

1987 uppgraderades jag till högstadieelev och hamnade på en ny, centralt belägen skola. I stället för att tillhöra den äldsta och i den årskullen enda klassen på mellanstadiet blandades jag nu in med en handfull ytterligare jämnåriga klasser och därmed långt fler elever jämfört med tidigare. Lika skrämmande som spännande.  Samma år släppte Sega sitt Master System. Precis som för Nintendos 8-bitars motsvarighet var Europa sena med att få den. Japanerna satt och spelade på en tidigare version redan 1985. Amerikanarna 1986. Jag, som hade bränt alla argument för att få ett Nintendo, försökte inte ens övertyga morsan och farsan att ställa upp med ytterligare kontanta medel. Lyckligtvis så hade videofilmsuthyrarna fattat grejen och erbjöd, för en ytterst rimlig summa pengar, en lösning. Vi kommer dit … Med nya bekantskaper utökades den geografiska ytan man rörde sig på. Det var som om staden växte och att gränserna flöt ut likt ett glas med spillt vatten. Från de något begränsade samtals...
Läs mer

NES

I andra riktningen från den tidigare omnämnda kolstybbsplanen fanns en av stadens då ganska få Radio- och TV-affärer. Avsides och långt från citykärnan där Domus, Gul & Blå och en av de första pizzeriorna lockade kunder. För den som till skillnad från mig och min vän, faktiskt var där för att handla, var den något avsides placeringen praktisk med både parkering och goda lastningsmöjligheter. En TV på åttiotalet, var som exempel, allt annat än platt och smidig. Kort sträcka från butik till baklucka var helt väsentligt. Från entrén passerade vi kassan med händerna i fickorna, lika mycket för att se oskyldiga ut som för att undvika att välta ner något kostsamt. Sneda blickar mötte oss och försöket att passera obemärkt misslyckades. Doften av hemelektronik slog emot oss. Klockradioapparater, fasta telefoner, stereoanläggningar med tillhörande möbel, en hel rad med säkert fem, eller kanske till och med uppåt sju olika TV-apparater i olika storlekar och slutligen videobandspelare där v...
Läs mer