NES

I andra riktningen från den tidigare omnämnda kolstybbsplanen fanns en av stadens då ganska få Radio- och TV-affärer. Avsides och långt från citykärnan där Domus, Gul & Blå och en av de första pizzeriorna lockade kunder. För den som till skillnad från mig och min vän, faktiskt var där för att handla, var den något avsides placeringen praktisk med både parkering och goda lastningsmöjligheter. En TV på åttiotalet, var som exempel, allt annat än platt och smidig. Kort sträcka från butik till baklucka var helt väsentligt.

Från entrén passerade vi kassan med händerna i fickorna, lika mycket för att se oskyldiga ut som för att undvika att välta ner något kostsamt. Sneda blickar mötte oss och försöket att passera obemärkt misslyckades. Doften av hemelektronik slog emot oss. Klockradioapparater, fasta telefoner, stereoanläggningar med tillhörande möbel, en hel rad med säkert fem, eller kanske till och med uppåt sju olika TV-apparater i olika storlekar och slutligen videobandspelare där valet stod mellan VHS och Betamax. Vi fortsatte fram genom affärens väl avgränsade gång, där linoleum mötte heltäckande matta, ner mot ena hörnet, sökande.

Ett huvud längre upp än oss fanns en liten fjortontummare på en ställning. Under, bakom en plexiglaslucka med lås, den grå boxen som vi fram tills nu bara hört talas om och som var lika sägenomspunnen som ouppnåelig. Snacket hade gått i kvarteret och på skolgården, men det var som om jag och min vän, han med Donkey Kong 3, var de enda som nåtts av informationen att den fanns på display inte långt ifrån oss. Att bara få se den, vara nära och vem vet …? kanske se någon lyckligt lottad med fet plånbok som faktiskt slänger upp en bunt med sedlar och köper en. Bara att veta att den fanns och att den var så pass fysiskt nära, var kittlande.

Strax vänster om ställningen fanns dörren in till butikens lager. Den svingade upp och vi tog skrämda ett steg bakåt, funderade kort på om det var läge att lägga benen på ryggen och schappa. I nästa vilda andetag möttes vi av leendet. Leendet från min systers bästa väns pappa som dessutom bodde i hyreshuset bredvid mig. Personen som också var skälet till att vi hade informationen. ”Här kan ni ju inte stå och stirra”, sade han. Både jag och min vän sänkte våra huvuden ner i backen - generade och besvikna för att mötet med den grå boxen var över. Han sträckte handen mot fickan och drog fram en nyckelknippa, öppnade luckan och sträckte in handen. I nästa sekund höll jag i handkontrollen, fingrade lätt mot styrkorset och A- och B-knappen. Med försiktighet nuddade jag Start och Select. Det gummiaktiga materialet kändes annorlunda. Strävt och nästan klistrigt.

Enheten sattes i gång och vi möttes av en helt tyst startskärm, Mario i profil, tittande från ena sidan skärmen mot den andra. Det fanns något bestämt i honom. Som om han var på väg, men väntade på sällskap. Från att bara ha sett honom som en svart streckgubbe i yxiga animationer på de tidigare LCD-skärmarna, syntes nu detaljerade kläder, mustasch och en röd keps – precis som i den ritade reklamen. Jag tittade ner på kontrollen och tryckte på Start. En musikslinga startades och jag drogs med. Prövande tryckte jag på krysset, pressade på knapparna. Helt plötsligt var det jag som styrde, jag som var sällskapet Mario väntat på. Jag noterade hur min vän tog ett litet steg fram samtidigt som jag lät Mario springa i ena riktningen och mot de första utmaningarna.

Första september 1986 släpptes Nintendo Entertainment System (NES) i Sverige. Med maskinen kom även Super Mario Bros. Faktum var att Skandinavien på grund av Bergsala blev, om inte först, åtminstone bland de första att nås av enheten i Europa. Ändå var det mer än ett år efter amerikanarna och hela tre år efter den initiala releasen i Japan där maskinen gick under namnet Famicom (och dessutom drogs med en del bekymmer rent tekniskt).

Efter besöket på Radio- och TV-affären drogs en omfattande kampanj i gång på hemmaplan. Motståndet möttes av mina argument och löften om intensiv läxläsning och en framtid där mitt rum skulle vara skinande rent.

Nej, nej och åter nej. Det handlade om motsvarande 5000kr och det var ingenting som fanns till nöje. Taket låg någonstans runt 10, 15kr med budskapet att en ny Kalle Anka-tidning och lite godis räckte gott.

Jag gav mig inte och jag minns exakt stunden när jag satt där i vår soffa. Tv:n var på och visade ett bandat avsnitt av Bagen med Cia Berg och där Howard Jones vandrade runt på Londons gator och tog folk i hand. Det skramlade i ytterdörren. Utan att ta av sig skorna gled farsan in. I vardera handen höll han vita plastpåsar som bågnade av innehållet. Han slängde en finurlig blick i min riktning, placerade påsarna framför tv:n, vände om och lämnade vardagsrummet för att ta av sig skorna. Jag kan inte ha gett nyfikenheten mer än någon sekund innan jag stod böjd över innehållet. I ena fanns enheten med alla sladdar, handkontrollerna och en ljuspistol. En ljuspistol! Den andra innehöll mängder av färgglada förpackningar.

”Ska vi koppla in den?” hör jag farsan fråga genom någon slags dimma som skiftade mellan glädje och skräck för att allt var en dröm. Sagt och gjort. Efter visst strulande med att finna signalen på tv:n, satt vi där i soffan, jag med pistolen riktad mot rutan, ankorna som försökte fly undan mina välriktade skott och hunden som visade upp bytet till munter elektronisk musik. Jag är osäker på hur länge vi satt där och testade spel efter spel från den till synes aldrig sinande mängden i påsen. Super Mario Bros, Ice Climber, Excite Bike, Golf, Tennis, Pinball, Mario Bros, Balloon Fight, Mach Rider. Alla med spelmekanik och en upplevelse som inte något annat kunde mäta sig mot. Någonstans blev det dags för mig att gå till sängs. Farsan satt kvar, antagligen långt längre än vad han erkänt och spelade. Faktum var att han var den som hittade de allra första Warp zonerna på andra banan i Super Mario Bros. Om det var eget sökande eller tips från vår radio- och tv-affärsarbetande granne förtäljer icke historien.

Under lång tid var NES:en den enda enheten jag var intresserad av, kanske till och med det enda jag var intresserad av och det gick ärligt talat lite så där med löftet kring läxläsning och det välstädade rummet. Även fast den inte var först är det utan tvekan den konsol som präglat mig allra mest. Enheten finns kvar här hemma, nerpackad i sin kartong. Merparten av spelen är borta för gott, utlånade eller sålda och jag inser nu, i skrivande stund, att om inte ens tre år är det fyrtio år sedan releasen. Det är fantastiskt lång tid och utvecklingen fram till nu kan inte beskrivas som annat än häpnadsväckande. Allt nytt som har släppts hindrar mig dock inte från att än idag spela vissa av titlarna från då. Förvisso emulerat och på en maskin som jag förhoppningsvis får nöjet att skriva om längre fram. Nintendo har, som jag skrivit tidigare, varit med mig från den där första handhållna enheten fram till nu. Så kommer det förbli.

/t

(I bakgrunden spelas Judas Priest)

 

Populära inlägg i den här bloggen

Du slutar inte spela för att du blir gammal, du blir gammal för att du slutar spela.

Vectrex

Color me amazed