NES
I andra riktningen från den tidigare omnämnda kolstybbsplanen fanns en av stadens då ganska få Radio- och TV-affärer. Avsides och långt från citykärnan där Domus, Gul & Blå och en av de första pizzeriorna lockade kunder. För den som till skillnad från mig och min vän, faktiskt var där för att handla, var den något avsides placeringen praktisk med både parkering och goda lastningsmöjligheter. En TV på åttiotalet, var som exempel, allt annat än platt och smidig. Kort sträcka från butik till baklucka var helt väsentligt.
Från entrén passerade vi kassan med händerna i fickorna,
lika mycket för att se oskyldiga ut som för att undvika att välta ner något
kostsamt. Sneda blickar mötte oss och försöket att passera obemärkt misslyckades.
Doften av hemelektronik slog emot oss. Klockradioapparater, fasta telefoner, stereoanläggningar
med tillhörande möbel, en hel rad med säkert fem, eller kanske till och med
uppåt sju olika TV-apparater i olika storlekar och slutligen videobandspelare
där valet stod mellan VHS och Betamax. Vi fortsatte fram genom affärens väl
avgränsade gång, där linoleum mötte heltäckande matta, ner mot ena hörnet,
sökande.
Ett huvud längre upp än oss fanns en liten fjortontummare på
en ställning. Under, bakom en plexiglaslucka med lås, den grå boxen som vi fram
tills nu bara hört talas om och som var lika sägenomspunnen som ouppnåelig.
Snacket hade gått i kvarteret och på skolgården, men det var som om jag och min
vän, han med Donkey Kong 3, var de enda som nåtts av informationen att den
fanns på display inte långt ifrån oss. Att bara få se den, vara nära och vem
vet …? kanske se någon lyckligt lottad med fet plånbok som faktiskt slänger upp
en bunt med sedlar och köper en. Bara att veta att den fanns och att den var så
pass fysiskt nära, var kittlande.
Strax vänster om ställningen fanns dörren in till butikens
lager. Den svingade upp och vi tog skrämda ett steg bakåt, funderade kort på om
det var läge att lägga benen på ryggen och schappa. I nästa vilda andetag
möttes vi av leendet. Leendet från min systers bästa väns pappa som dessutom bodde
i hyreshuset bredvid mig. Personen som också var skälet till att vi hade
informationen. ”Här kan ni ju inte stå och stirra”, sade han. Både jag och min
vän sänkte våra huvuden ner i backen - generade och besvikna för att mötet med
den grå boxen var över. Han sträckte handen mot fickan och drog fram en
nyckelknippa, öppnade luckan och sträckte in handen. I nästa sekund höll jag i
handkontrollen, fingrade lätt mot styrkorset och A- och B-knappen. Med försiktighet
nuddade jag Start och Select. Det gummiaktiga materialet kändes annorlunda.
Strävt och nästan klistrigt.
Enheten sattes i gång och vi möttes av en helt tyst
startskärm, Mario i profil, tittande från ena sidan skärmen mot den andra. Det
fanns något bestämt i honom. Som om han var på väg, men väntade på sällskap. Från
att bara ha sett honom som en svart streckgubbe i yxiga animationer på de
tidigare LCD-skärmarna, syntes nu detaljerade kläder, mustasch och en röd keps
– precis som i den ritade reklamen. Jag tittade ner på kontrollen och tryckte
på Start. En musikslinga startades och jag drogs med. Prövande tryckte jag på krysset,
pressade på knapparna. Helt plötsligt var det jag som styrde, jag som var
sällskapet Mario väntat på. Jag noterade hur min vän tog ett litet steg fram
samtidigt som jag lät Mario springa i ena riktningen och mot de första
utmaningarna.
Första september 1986 släpptes Nintendo Entertainment System
(NES) i Sverige. Med maskinen kom även Super Mario Bros. Faktum var att
Skandinavien på grund av Bergsala blev, om inte först, åtminstone bland de första
att nås av enheten i Europa. Ändå var det mer än ett år efter amerikanarna och
hela tre år efter den initiala releasen i Japan där maskinen gick under namnet Famicom
(och dessutom drogs med en del bekymmer rent tekniskt).
Efter besöket på Radio- och TV-affären drogs en omfattande
kampanj i gång på hemmaplan. Motståndet möttes av mina argument och löften om intensiv
läxläsning och en framtid där mitt rum skulle vara skinande rent.
Nej, nej och åter nej. Det handlade om motsvarande 5000kr
och det var ingenting som fanns till nöje. Taket låg någonstans runt 10, 15kr med
budskapet att en ny Kalle Anka-tidning och lite godis räckte gott.
Jag gav mig inte och jag minns exakt stunden när jag satt
där i vår soffa. Tv:n var på och visade ett bandat avsnitt av Bagen med Cia
Berg och där Howard Jones vandrade runt på Londons gator och tog folk i hand. Det
skramlade i ytterdörren. Utan att ta av sig skorna gled farsan in. I vardera
handen höll han vita plastpåsar som bågnade av innehållet. Han slängde en
finurlig blick i min riktning, placerade påsarna framför tv:n, vände om och
lämnade vardagsrummet för att ta av sig skorna. Jag kan inte ha gett
nyfikenheten mer än någon sekund innan jag stod böjd över innehållet. I ena
fanns enheten med alla sladdar, handkontrollerna och en ljuspistol. En
ljuspistol! Den andra innehöll mängder av färgglada förpackningar.
”Ska vi koppla in den?” hör jag farsan fråga genom någon
slags dimma som skiftade mellan glädje och skräck för att allt var en dröm. Sagt
och gjort. Efter visst strulande med att finna signalen på tv:n, satt vi där i
soffan, jag med pistolen riktad mot rutan, ankorna som försökte fly undan mina välriktade
skott och hunden som visade upp bytet till munter elektronisk musik. Jag är osäker
på hur länge vi satt där och testade spel efter spel från den till synes aldrig
sinande mängden i påsen. Super
Mario Bros, Ice Climber, Excite Bike, Golf, Tennis, Pinball, Mario Bros,
Balloon Fight, Mach Rider. Alla med spelmekanik och en upplevelse som
inte något annat kunde mäta sig mot. Någonstans blev det dags för mig att gå
till sängs. Farsan satt kvar, antagligen långt längre än vad han erkänt och
spelade. Faktum var att han var den som hittade de allra första Warp zonerna på
andra banan i Super Mario Bros. Om det var eget sökande eller tips från vår radio-
och tv-affärsarbetande granne förtäljer icke historien.
Under lång tid var NES:en den enda enheten jag var
intresserad av, kanske till och med det enda jag var intresserad av och det
gick ärligt talat lite så där med löftet kring läxläsning och det välstädade
rummet. Även fast den inte var först är det utan tvekan den konsol som präglat
mig allra mest. Enheten finns kvar här hemma, nerpackad i sin kartong. Merparten
av spelen är borta för gott, utlånade eller sålda och jag inser nu, i skrivande
stund, att om inte ens tre år är det fyrtio år sedan releasen. Det är
fantastiskt lång tid och utvecklingen fram till nu kan inte beskrivas som annat
än häpnadsväckande. Allt nytt som har släppts hindrar mig dock inte från att än
idag spela vissa av titlarna från då. Förvisso emulerat och på en maskin som
jag förhoppningsvis får nöjet att skriva om längre fram. Nintendo har, som jag
skrivit tidigare, varit med mig från den där första handhållna enheten fram
till nu. Så kommer det förbli.
/t
(I bakgrunden spelas Judas Priest)