Sega Master System

1987 uppgraderades jag till högstadieelev och hamnade på en ny, centralt belägen skola. I stället för att tillhöra den äldsta och i den årskullen enda klassen på mellanstadiet blandades jag nu in med en handfull ytterligare jämnåriga klasser och därmed långt fler elever jämfört med tidigare. Lika skrämmande som spännande. 

Samma år släppte Sega sitt Master System. Precis som för Nintendos 8-bitars motsvarighet var Europa sena med att få den. Japanerna satt och spelade på en tidigare version redan 1985. Amerikanarna 1986. Jag, som hade bränt alla argument för att få ett Nintendo, försökte inte ens övertyga morsan och farsan att ställa upp med ytterligare kontanta medel. Lyckligtvis så hade videofilmsuthyrarna fattat grejen och erbjöd, för en ytterst rimlig summa pengar, en lösning. Vi kommer dit …

Med nya bekantskaper utökades den geografiska ytan man rörde sig på. Det var som om staden växte och att gränserna flöt ut likt ett glas med spillt vatten. Från de något begränsade samtalsämnena bland polargänget vid kolstybbsplanen som vid det här laget hade slutat upp att handla mest om sport, skapades nya grupperingar där intresset för Tv-spel var nyckeln för att få en plats.

Spel växte långsamt till att vara mer än det tillfälliga ruset att klara av en utmaning. Det blev ett ställningstagande där man valde sida – det vill säga vilken konsol man bestämt ansåg vara bäst, var den bästa spelmusiken fanns och inte minst vilka karaktärer i vilka titlar som betydde mest. Man tillhörde sin klan, precis som hårdrockarna tillhörde sin och syntharna sin. Utmaningen att få tillgång till titlarna och sedan faktiskt kunna framföra sina argument för det ena eller andra ställningstagandet var dock inte försumbar. Lösningen hette, som jag redan nämnt, dygnshyra.

Det var precis som en Moviebox där den familj som ännu inte ägde en egen 13 kilo toppmatad videobandspelare kunde hyra hem en enhet tillsammans med en film och hålla sig någorlunda aktuell i diskussionerna om Eddie Murphy, Arnold Schwarzenegger och Mel Gibson. Motsvarande upplägg fanns för NES eller en 8-bitars Sega - allt levererat i en svart plastportfölj med formgjuten skumgummi för att hålla enhet och sladdhärvor på plats. Gick man ihop ett par stycken så var beloppet inte helt oöverstigligt och vid ett par tillfällen skrapade några i det nya gänget ihop summan för att utvärdera Master System.

När konsolen var inkopplad och på plats ödslades ingen tid på något annat än att suga ut varenda minut av dygnshyran. Vi bekantade oss med Alex Kidd, Wonder Boy, Space Harrier och Out Run. Hygien fick stå åt sidan. Mat hanterades och levererades till platsen där vi satt av förstående föräldrar. Sömn? Den fick tas igen en annan gång. För oss fanns ingen känsla av uppoffring. Vi satt som klistrade och levde livet, där och då till det facila priset av någon femtiolapp eller så.

Även fast Master System i vissa länder var den mest säljande konsolen hade Sega svårigheter att få fäste i både USA och hemlandet Japan. 1988 hade (enligt Wikipedia) Nintendo hela 83% av den nordamerikanska marknaden. Konsolen bet sig aldrig fast nämnvärt i min krets heller och för mig personligen har Segas hårdvara ända fram till idag stannat vid att vara en konsol som hyrdes vid några enstaka tillfällen.

/t

(I bakgrunden spelas Kite)


Populära inlägg i den här bloggen

Du slutar inte spela för att du blir gammal, du blir gammal för att du slutar spela.

Vectrex

Color me amazed