PRESS PLAY ON TAPE
Som från ett andetag till ett annat svepte vågen in över oss. Det ena hade gett det andra och diskussionerna i vår gruppering skiftade i en ny riktning. Vissa av oss hade på ett eller annat sätt redan drabbats, men ingen, förrän nu, hade egentligen förstått storheten. Commodore 64 äntrade scenen och våra liv.
Maskinen var inte på något sätt ny när den nådde oss. Faktum är att den hade funnits på marknaden i flera år och dessutom redan haft sina föregångare, men var man själv inte med på den tiden behöver man förstå att saker rörde sig i ett helt annat tempo. Några år hit eller dit för den senaste prylen var verkligen inte hela världen.
Datorer var något helt nytt. Den enda kontakten vi haft innan var med skolans Kompisdatorer. Dessa fick man nyttja under någon timme och under strikt bevakning från ansvarig lärare med sträng blick. Minns jag inte helt fel låg kraften i en central server som alla terminaler kopplade upp sig mot. Gul text presenterades på skärmen i långsamt tempo när vi elever följde spiralblocksmanualens instruktioner och trevande sökte efter rätt tangent för rätt bokstav på tangentbordet. Gjorde man bra i från sig, fick man spela Masken en kort stund.
Mängden som besökte den så kallade Datasalen var från början ganska stor. Successivt tunnades antalet ut i takt med att de som bara var där för att slippa undan annat insåg att utbytet inte var värt det. Hos oss som stannade kvar såddes däremot frön av nyfikenhet. Frön som hos flera av oss gror än idag och som skapat både karriärer och krumma kroppar av allt sittande under dygnets alla timmar.
I takt med vårt ökade intresse och tjat på hemmaplan placerades enheter i jämn ström där det fanns plats i respektive pojkrums ostädade kaos.
Att ge kommandon till en dator var något helt annat än att stoppa i en kassett och trycka ”power on” på en konsol. Jag minns mycket väl den första kontakten med C64:ans blå bakgrund och den vita indikatorn som blinkade både stadigt och tålmodigt i väntan på … ja, på vad då?
Visst fanns en medföljande manual, men någonting inom mig påpekade vänligt men bestämt, precis som en lite djävul på axeln, att det där klarar man ändå. Ett antal tvivelaktiga försök senare fick mig till slut att resignera till metodik och instruktioner. Känslan av att första gången få datorn att göra det som man förväntade sig var ingenting annat än magisk.
Ett kommando in. Ett gensvar tillbaka: PRESS PLAY ON TAPE
Väntan var plågsam när väl kassettbandet börjat snurra och det fanns få saker som bekräftade att det man gjorde var rätt. Minuter passerade med en blank skärm. Svetten gick från att bara finnas på händerna till att rinna under armarna. Hade någonting gått sönder?
Plötsligt dansade färgade horisontella linjer över skärmen. De försvann och ersattes av samma tomma skärm som innan. Mer svett bröt ut, men nu över ryggen. Flera tusen spänn i sjön och det skulle omöjligt gå att förklara för farsan att jag inte gjort något som helst fel.
Min plan att rymma hemifrån började formas, men jag kom inte långt. Plötsligt spelades musik ur den enda högtalare som Tv:n hade. Grafik målades upp och jag presenterades med en startskärm. Jag slapp emigrera. Allt jag nu behövde göra var att välja enspelarläget och kliva in i ytterligare en värld av pixlar.
Få (för att inte säga ingen) av föräldrarna hade en aning om vad det var de gått med på och investerat i och fick mest stå frågande utanför den stängda dörren och lyssna på knappandet som pågick långt in på småtimmarna. Det enda bevis de fick av sin investering och givmildhet var den när vi krälade ut från våra illaluktande grottor med rödsprängda ögon och misskött hygien för att med svettkladdiga händer rota oss fram i kylen efter någonting att äta. Obegripligt nog lät de oss hållas. Jag är dock övertygad om att friheten de gav oss styrde oss bort från annat vi kunnat lägga tiden på. Det vill säga sådant som med viss risk dessutom varit direkt dåligt.
Å andra sidan. Det vi gjorde bakom den där stängda dörren var inte enbart renhårigt. Långt ifrån alla speltitlar vi kom över var köpta i butik. Kassetter delades på skolgården - hej vilt och utan minsta tanke på att någon lagt sin själ i att skapa spelet.
Vissa hade blyertslistor med allt katalogfört och med information om vilket nummer man skulle spola till på kassettbandspelarens tresiffriga räkneverk för att pricka rätt, vem som hade lånat vilket band och när. Andra jobbade på annat vis och hade en låda som man fick krafsa igenom för att finna rätt band. Oavsett metod så badade vi helt plötsligt i spel att testa. Ett tomt kassettband kostade inte i närheten av en spelkassett till Sega eller Nintendo. De var dock inte gratis och inte helt sällan rök syrrans inspelningar från Radio Luxembourg för att ytterligare ett spel skulle adderas till samlingen. Möjligheterna var oändliga. Dygnets timmar på tok för få.
Commodore 64 var (och är) en fantastisk maskin och den följde oss oförtrutet under lång tid. Om det är den som påverkar allra mest kan man såklart diskutera. Raden av efterföljande och värdiga kandidater skojar man inte bort, men det är utan tvivel den maskin som styrde oss in på ett helt nytt spår där vi inte bara konsumerade andras verk - vi började skapa själva.
64:an fanns i sina olika versioner mellan år -82 till -94 och fann inte mindre än 17 miljoner lyckliga ägare. Den har format många människor och lagt grunden för hela genrer av musik med sin legendariska SID-krets. Är man lagd åt det nostalgiska hållet finns en nära nog helt perfekt replika att köpa idag. Uppsidan med den mot originalet är att den jackas rakt in på en modern skärm med HDMI. Dessutom kostar den en nästan genant liten summa pengar i förhållande till hur det var när det begav sig.
/t
(I bakgrunden spelas Stereolab)