Intellivision - Brilliant graphics, lifelike figures and realistic gameplay

1979 släppte Mattel tillsammans med ett ganska aggressivt budskap, Intellivision. I annonserna beskrevs den som synnerligen överlägsen den främsta konkurrenten Atari och deras 2600. Utöver löften om tekniska detaljer som bjöd på verklighetstrogen grafik och fantastiskt ljud, tryckte man också tydligt på möjligheten till expansion.

Råkade man sitta på idag motsvarande 11 000 kronor fick man både konsol och ett tangentbord som förvandlade spelmaskinen till en hemdator. Bryter man ner siffrorna stod tangentbordet för inte mindre än 4500 kronor av totalen, men då fick man också en kassettbandsläsare och ytterligare en CPU.

Hade man pengar kvar på kontot och önskade en ännu maffigare upplevelse adderade man en talsyntes. En slags modul som stoppades in i det avsedda facket för spelkassetter och som sedan i sin tur hade ett ledigt fack där sedan spelen sattes i. Något snopet kanske att stödet för talsyntes enbart erbjöds på totalt fyra titlar.

Ett par kvarter bort, förbi kolstybbsplanen där knän, höfter och handflator skrapats sönder, fanns en enhet som, antagligen med marknadsföringens kraft, lyckats ta plats i ett vardagsrum. Ägaren var en vän och snart satt vi där, en hel rad med ungar; skitiga och såriga och stirrade i förundran mot den lilla färg-tv:n och enheten som glänste av guldfärgade metalldetaljer.

Precis som alla gånger innan och, som det skulle visa sig, många kommande år efter, fanns en tydlig hierarki i spelordning. Ägaren valde titel och spelade givetvis först och tills det att denne hade tröttnat. Näst på tur var den för dagen bästa vännen och sedan nästa efter det. Så där fortsatte det och hade man en högre siffra på nummerlappen fanns alltid risken att det inte blev något spelande alls eller att man ställdes inför valet att exempelvis ignorera tiden man hade order om hemifrån att passa - med allt vad det sedan innebar givetvis.

Just den här dagen rörde sig kön ändå ganska snabbt. Skälet stavades flerspelarläge och vald titel hette Tripple Action, en kassett som inte helt förvånande bestod av tre olika spel.

1. Pansarvagnsspel där först att träffa motståndaren 15 gånger utsågs till segrare. Tilläggas ska att det var inga som helst bekymmer att skjuta ner sig självt eftersom pansarskotten studsade mot omgivningen.
2. Bilracing, där målet var att kryssa sig fram genom trafiken i hela 16 mil och vara den första att nå mållinjen.
3. Flygspel där man skulle skjuta ner antingen motståndarplanet eller en ballong. Först till 15 vann.

Mest fast blev vi i Flygspelet. De två medföljande handkontrollerna bjöd på varsitt komplett numeriskt tangentbord som samsades med sidoknappar och ett så kallat ”Jog Wheel” - allt snyggt paketerat i speciella fack på själva enheten. Som ett sätt att ytterligare skapa närvaro kom spelen med olika ark som kunde läggas över siffertangentbordet och fungerade både som instruktion och ett sätt att anpassa kontrollerna till varje enskilt spel. Känslan av att styra flygplanet och låta luften fånga vingarna var magisk. Känslan av att ta höjd och störtdyka för att få in en fullträff på motståndaren … euforisk.

Dessvärre fanns utöver tidigare nämnd fantastisk teknik, även utmaningar. Produktionen av kassetter som erbjöd större minneskretsar var alldeles för kostsam, spelutvecklare begränsades därför och potentialen i maskinen utnyttjades aldrig fullt ut. Fem år efter att den släpptes gav Mattel upp kampen mot Atari och sålde av sin speldivision. Resten är som man brukar säga, historia.

Jag kan inte erinra mig att någon annan i min närhet ägt en Intellivision, men trots det korta inhopp maskinen gjorde i mitt liv minns jag den som en fantastisk upplevelse där vi nog för första gången samlades som ett stort gäng och hejade på varandra när vi spelade.

/t

(I bakgrunden spelas Girlschool)