It’s not just a Game - It’s a digital clock
Strax efter min något religiösa upplevelse med Vectrex flyttade det första elektroniska spelet hem till vår adress. Det var en handhållen enhet från Epoch Co. – ett japanskt företag grundat 1958. Minns jag rätt, vilket väl om man nu ska tro på Anders Hansens program om ”Vår Hjärna” kan anses som rätt tveksamt, så fick jag efter orimligt mycket tjat min farmor att till slut öppna upp sin portmonnä och finansiera en enhet med det enda och inbyggda spelet Epoch-man. Söker man lite på nätet finner man att den även sålts under namnet Pak Pak Man och var i båda versionerna en helt oblyg rip-off av Pac-Man.
Utöver att det faktiskt var ett spel fanns både klocka, kalender och lite annat matnyttigt som väl gissningsvis ingen unge i hela världen använde till annat än argument för att få en förälder eller annan nära släkting att faktiskt hosta upp pengarna.
Sett från ett spelperspektiv var det enkelt men kärnfullt. Rensa banan genom att äta frukt, akta dig för monster. Repetera. Klarade man banan gnällde en liten melodi som får dagens spelande gratulationskort att ändå låta rätt okej. Tryckte man lite för hårt på knapparna, vilket man såklart gjorde när det tjorvade till sig, var det som om någon spillde bläck över skärmen. I samma stund som paniken och därmed trycket på knappen lättade var allt återställt.
Oavsett dess brister så gick den varm. Det var inte på något sätt ett alternativ till de riktiga konsolerna, men gav ändå ett rätt långvarigt nöje och får nog därför ses som rätt bra ”bang for the buck”. Idag ligger gissningsvis något motsvarande med i var och varannan Happy Meal.
Efter att ha rivit av omslagspapperet till en av julklapparna samma år stannade tiden upp. Game & Watch, Donkey Kong Multi screen …
Multi screen!
Jag fingrade på den orangea kartongen, drog pekfingret över Nintendologgan och sedan över avbildningen av enheten som för att ta reda på om det var på riktigt. Jag hade bara hört talas om spelen innan och inte ens försökt att tjata hemma. Det var obegripligt då och lika obegripligt nu hur mina föräldrar tydligen ändå fattat grejen.
Ivrigt slet jag upp förpackningen. Min äldre syster som också fått en enhet med Donkey Kong Jr. gjorde det samma, men med elegans och självkontroll. Vi försvann båda bort i de små skärmarna, lånbyttes, jämförde och kom tillsammans på knepen för att ta oss vidare och blir bättre på respektive spel. Lustigt nog hade farsan en hel del bra tips på vår resa mot triumf. Långt senare kröp det fram att han på nätterna själv suttit inlåst på toaletten och kört, timme ut och timme in innan han dagen innan julafton nollställt enheterna och slutligen slagit in dem.
På skolgården öppnade ett Game & Watch helt nya dörrar. Att äga en enhet gav fri passage in till de lite mer etablerade gängen och det var, får jag gissa, som att sitta på en bra hand i poker. Man kunde utnyttja situationen till max och de som hade en enhet förhandlade speltid mot godis, pengar och givetvis några minuter i rampljuset där några av oss från en dag till en annan gått från att vara i periferin till att stå i centrum.
En av mina nära vänner fick senare sin egen enhet att stoltsera med. Med Donkey Kong 3 hade Nintendo tagit ännu ett steg framåt med annan formfaktor som, utöver enspelarläge, även bjöd på multi player och en bredare skärm. Två trådade små runda kontroller med styrkryss och en knapp vardera plockades ur som från ett skrin. Player 1 till höger, player två till vänster.
Tids nog utökade jag min egen ”samling” med ytterligare ett spel för sparade pengar. Valet föll på Mario Bros, där man på vänstra skärmen styrde Luigi och på högra, Mario. Precis lika knepig ordning som kontrollerna på Donkey Kong 3 med andra ord. Spelet gick ut på att klättra upp och ner för stegar och fånga kartonger. Milsvid skillnad, således, från att klättra upp och ner för stegar och hoppa över tunnor.
Nintendo har sedan den där julaftonen haft en given plats i mitt hem. Så kommer det nog alltid att vara.
/t
(I bakgrunden spelas Depeche Mode)