Atari 520ST
Runt mig började folk jag kände att skaffa Amiga 500. I vanlig anda saknade jag medel att själv införskaffa en. På något vis, jag minns inte hur, lyckades jag ändå få ihop alla de tusenlappar som krävdes. Med stålar på fickan fick jag med mig farsan till datorbutiken. Det var givetvis inte som stöd för tekniksnacket eftersom han inte begrep ett skvatt om datorer, utan mer för att få hem prylarna. Äntligen skulle jag få min alldeles egna Amiga … Jag kom hem med en Atari 520ST. Jag hade sett modellen, kände vagt till den, men det var exakt ingen i min vänskapskrets som hade en. Ändå lyckades säljaren kränga på mig en med något slags rosaskimrande budskap att det var grejornas grej. The shit. The cream of the crop och allt det där. Det där blev ett köp som kostade mig inte bara pengar utan även värdighet bland polare och år med stämpeln som en outsider. Antingen var man kvar med C64 eller så köpte man Amiga. Punkt. Det är lite som att jag hade gått vilse bland hårdrockare och syntare och ...