Vectrex

I en tämligen kortlivad period mellan 1982 och 1984 såldes Vectrex. Först i USA till priset av 199 dollar för att några månader senare släppas i både Europa och Japan. Vad prislappen var här i Sverige har jag ingen information om, men en gissning bör landa på 2500 – 3000 kr. Omräknat till dagens värde motsvarar det enligt SCB ca 7500 – 9000 kr. Ungefär av det skälet hade jag ingen själv, men lyckligtvis fanns åtminstone en enhet i kvarteren där jag höll till. Vi kommer till den om en stund.

Vectrex var en unik skapelse, från början tänkt att vara en handhållen maskin, men som utvecklades till en kantig svart låda med inbyggd monokrom CRT-skärm placerad på vertikalen, joystick och ett inbyggt spel i form av MineStorm. Ytterligare en kontroll kunde kopplas in och fler spel gick givetvis att addera och kom på kassett. Till varje spel (MineStorm inkluderat) följde även ett genomskinligt plastark med olika mönster och som sattes på skärmen i syfte att skapa ytterligare ett lager av närvaro och magi. Som om inte det var nog fanns även 3D-glasögon och en ljuspenna för att rita direkt på skärmen med att köpa till.

Ägaren till den för mig enda kända enheten inom räckhåll var både äldre och givetvis helt ointresserad av att låta en snorunge som jag kladda på hans prylar, men på något sätt lyckades jag ändå nästla mig fram till tröskeln till hans rum. Dit men inte längre. Budskapet var glasklart. Han låg på golvet och på mage. Enheten stod på den slitna heltäckningsmattan bara ett par decimeter ifrån hans ansikte. Endast fragment av vad som hände på den lilla 9 x 11 tums-skärmen gick att se, men det spelade ingen roll. Det gick att förstå allvaret bara från ljudet av explosionerna som kom samtidigt som knapparna trycktes ner, kroppen som rörde sig av joystickens rörelse och den nästan spöklika musiken när en ny bana presenterades.

Plötsligt lyfter han händerna lite uppgivet från kontrollen, ryggen böjer sig något och han vänder sig mot mig. Med en knyck på nacken så den blonda hockeyfrillan svallar visar han mig in. Det tar ett kort tag innan jag greppar och han knycker med nacken igen. ”Kom igen nu. Innan jag ångrar mig.” Jag flyttar ena foten framför den andra, nästan lite prövande för att se om han jävlas med mig. Det gör han inte. Jag lägger mig, precis som honom på mage. Ansiktet alldeles nära skärmen. Kontrollen placeras framför mig och i nästa andetag är det jag som spränger motståndet i bitar, jag som styr och kontrollerar skeppet, jag som tar de dåliga besluten som slutar med att farkosten jag sitter i omintetgörs i ett moln av bitar och hetta. Gång på gång försöker jag igen. Tar mig förbi hindren och tar mig till nästa bana. Och nästa efter det. Jag sugs in i spelet. Upplevelsen av att vara på plats i rymden är påtaglig. Jag hade aldrig sett eller upplevt något liknande.

Jag vet inte hur länge han lät mig spela. 10 minuter … en timme? Jag reser mig upp, torkar svetten av händerna mot mina bruna manchesterbyxor och försvinner ut, full av eufori och beslutsamhet. Kommande dagar följs av ett evigt tjatande på mina föräldrar.

Jag ägde som sagt aldrig någon Vectrex.

/t

(I bakgrunden spelas Black Sabbath)


Populära inlägg i den här bloggen

Color me amazed

NES